dragonwings

vad fan gör man..

mår fysiskt illa när jag bråkar med mina vänner. och ännu värre när jag försöker räta upp hela röran, men ingen hjälp får.

hur ska man reagera när en gammal kompis uppenbarligen inte vill hjälpa till att fixa den här skiten som våda två har grävt upp?

ED.

det första "vänner" inlägget har inget med det andra att göra...

den idioten kan hålla sig borta tycker jag..

ok, så, "vänner".. igen..

det är skildnad på vänner och kännslo/energi sugande vampyrer.. det är något vi måste inse.

och de vänner vi faktiskt har, har vi av en anledning. specielt när vi är lite äldre. då har vi insätt att vi behöver inte vara vänner med alla, utan vi kan ta till oss dom vi faktiskt gillar att umgås med.

jag har varit sur och irriterad på vänner förut, och det känns lika dant varje gång.
som om att en bit fattas..
vilket det faktiskt gör..

så, ja.. du vet.. jag ber om ursäkt för det jag sagt och allt.. i miss you :/.

-ED.

tänk vad man kan få reda på när man inte umgås med folk längre.. allt skit dom har gjort mot alla..

sagt, gjort.. stulit..

man blir besviken, arg och ledsen.
för det spelar ingen roll om man inte pallar att se personen i ansiktet, man har ju ändå varit vän med han/hon si-och-så länge. det finns ju faktiskt en historia där! man har ju haft skitkul tillsammans, garvat så man nästan pissat på sig!

man vet inte riktigt vad man ska tro. det känns ju så fel!
att den här personen ska ha gjort så mycket elakt mot en, när man har räknat med dom i sin närmaste cirkel i flera år!

men det värsta är nog att i vissa fall blir man inte förvånad..
inte första gången man hört det här..

vet inte hur det är med ER, men JAG blir iaf grymt besviken...

ED.

jorå, så va man igång igen.. städa mina 30+kvm kan ta ett bra tag, när jag väl kommer till skott ska jag säga er.
det ska diskas, damsuga, skuras... dammtorkas, slänga onödigt joks som man har sparat på av ngn anledning..
jaga tvätt som inte är där det bör vara, byta sängkläder och gardiner..

det skulle inte vara så förhatligt om jag inte behövde damsuga.. jag HATAR att damsuga. HATAR!!
jag blir en hämsk människa! svär, irriterar mig på allt, blir otålig och biter ihop käkarna så jag må ta en treo efteråt..
pulsen går upp och jag kallsvettas.. som sagt, HATAR att damsuga..

tvärsäker på att det är ljudet som tressar upp mig, för har jag hörlurarna på mig och om dom e på sjukligt hög volym så går det bättre, då kan jag ta min tid och kära det förhatliga åbäket in i alla hörn och vrår utan panik..

kan dom inte göra en ljudlös damsugare? då skulle jag bli lycklig.

- ED.

ok, det här hände för ett tag sem, och jag har inte kunnat sluta älta. så det känns som en idé att skriva ner här.. to make sense of it all?

ok, jag håller på och utbildar mig till USKA, grundidén var att kirra ett slutbetyg on KY-utbildningen var en fin idé..
iaf, under den här utbildningen så har jag haft 3 separata APU (praktik) månader.. och den första spenderade jag på ett Service boende. sedan dess så har jag anmält mig på bemanningsenheten här i stan, så dom ska kunna ringa mig om just den avdelningen jag gjorde min praktik på behövde en vikarie.
och det har dom gjort, vid två tillfällen har jag hoppat in och jobbat. gjort bra ifrån mig, tycker jag, och har inte hört något annat.  det som va lite knöligt var att dom här passen hade nästan ett halvår emellan dom.. så ni kan ju tänka er att jag var lite osäker ibörjan, eftersom att det tyvärr är så att dom som bor på äldreboende oftast är i sitt slutskede. och nya boende hade kommit dit när jag var där andra gången.

JAG vet inte deras rutiner, jag vet inte om dom klarar av vissa saker själv eller om dom vill ha sovmorgon varannan dag eller ha en blå strumpa på högra handen!
så jag kanske var lite skakis just den första timmen, men som sagt, folk försvinner, nytt folk kommer dit, och med nytt folk nya rutiner..

iallafall, jag vart bokad en tredje gång bara någon vecka efter sista passet, kvälls pass.
jag hade lagt mig å vilat, så jag skulle vara pigg och klar hela arbetspasset.
jag hade sovit i kanske en-två timmar när telefonen ringer. jag svarar, helt groggy, och det är enhetschefen på äldreboendet. hon säger mer eller mindre att dom inte vill ha mig där, eftersom att jag inte har tagit något initiativ när jag har varit där.. hejdå , ha ett bra liv.
jag, helt borta som jag var (och chokad!), säger typ: jaha, ok, ja ni bestämmer. *klick*.
jag vaknar till, inser vad som hänt, bryter ihop..

nu är det så här, dom som man känner som jobbar på det äldreboendet har sagt att det är så lite folk som vill jobba där, att det tillochmed är snack om att semestern kommer skrotas för vissa, på ett sätt eller annat..

JAG vill jobba, men FÅR INTE, för jag tar inget INITIATIV..
HUR FAN SKA JAG KÄNNA MIG SÄKER NOG FÖR ATT TA INITIATIV OM JAG HAR JOBBAT DÄR TVÅ GÅNGER MED 6 MÅNADERS MELLANRUM!!!!!!???

jag kanske behöver pekas vissa gånger, men det här yrket är helt NYTT för mig!
och säger dom "gå å duscha agda/märta/allan/bertil/whatever" så gör jag ju de, jag nitar ju inte å tvärvägrar?!

hur har dom råd att att säga nej till en som vill jobba, om dom har klent med folk?!
det låter som enkel matte för mig?
och jag är ju inte dålig, jag har inte skadat någon? jag är trevlig! lugn! 

initiativtagande kommer väll med självförtroende, som kommer med erfarenhet?!

eller har jag fel?

-ED.

ok, så jag har läst igenom mitt förra inlägg.. och det låter verkligen som om att jag skryter, vilket jag inte gör..