Hyfsat osammanhängande tankar om depression.
Ibland vet jag inte vad jag ska säga till dom som inte förstår depression. Jag vet att det inte är något ovanligt, att vara deprimerad, men även om jag ska försöka förklara för någon som varit med om det så känns det fel..
Hur kan han eller hon veta hur det känns? Dom ljuger mig bara upp i ansiktet när dom säger att dom förstår!
Tänk dig att du har ett svart hål inne i dig, där din själ kanske sitter. Det börjar med att suga i sig små saker, ett skratt här eller där, det fortsätter dra i sig allt större saker så som energi, ambition, motivation.
Det går oftast inte att stoppa, och saker som förut gjorde dig glad känns bara påtvingade och falska nu.
när du går ut så tar du på det en mask, något som du tror stämmer överens med hur andra ser dig. Du känner dig fake och du blir ännu ledsnare.. Är det verkligen så dom ser mig? Som en person som gör att jag känner mig falsk?
Ingenting stämmer längre. Trött och borde sova men kan inte, går igenom dagar i ett ända töcken.
Är det torsdag idag? Isf ska jag till tandläkaren imorgon.. Men tandläkar tiden var förra veckan, en hel vecka har försvunnit och du vet inte vad som har hänt.
Det svarta hålet blir ännu större, och för att inte låta det svälja allt så isolerar man sig, för det känns bäst. Varför vara runt folk, jag är ju bara helt tom och hur kul kan det vara..
Jag hatar när folk säger "ryck upp dig, det blir bättre!"
skitsnack.
Vill bara lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och somna. Aldrig kliva upp. Fan.
Känner mig så arg, ledsen, hopplös och helt borttappad att allting bara rullar runt i en stor jävla boll av känslor som bara blir större och suger upp all energi, till slut blir jag alldeles överväldigad och orkar inte känna något.
Fan vad underbart det vore att bara få sova.
Sista tillflyktsorten är drömmar, att kunna drömma sig någonstans bättre.. Men när man inte kan det längre då? Vad fan gör man då?
-ED
